Maten som bro mellan liv och död

I de flesta städer – från torgen och bakgatorna i Michoacán till vimlet i Mexico City och den ångande värmen i Yucatán – är de ständigt närvarande under perioden. De offentliga ofrendorna, med gåvor till publika figurer, mat, sötsaker och levande ljus, sprider stämning och väcker tankar om våra egna anhöriga. Día de Muertos är mer än en spektakulär parad i en amerikaniserad James Bond-film; det är en tid för eftertanke. En tid att fira dem vi förlorat genom att samtidigt fylla våra liv med mening – att minnas med kärlek, minnas med glädje, men också tillåtas känna saknad och sorg. Catrinas (uppklädda skelett och färgglada skallar), smink och altaren är därför mer än ett färgstarkt skådespel: de är en hörnpelare i det mexikanska livet och en vägvisare till det som kommer efter.

Därför är Día de Muertos en mexikansk festmåltid

“För mexikanen är döden en spegel av livet; han föraktar den, han skämtar om den, han omfamnar den.” – Octavio Paz

Uråldrigt ursprung: En fest från Mictlán

Högtiden är en fascinerande synkretism av forna traditioner och spansk katolicism. Redan innan de spanska conquistadorerna anlände på 1500-talet hade mesoamerikanska kulturer som aztekerna och mayafolket ritualer för att hedra sina förfäder.

Döden sågs inte som ett slut, utan som en naturlig övergång. Mat offrades för att ge de avlidna den näring de behövde för den långa och svåra resan till underjorden, Mictlán. När dessa ritualer sammanföll med de katolska högtiderna Alla helgons dag (1 november) och Alla själars dag (2 november) skapades den unika fest som idag kallas Día de Muertos.

Altaret: Ett personligt välkomstbord

Hjärtat i firandet är la ofrenda (offret eller altaret) som byggs i mexikanska hem. Detta är inte en plats för tillbedjan, utan en kärleksfull och detaljerad välkomstkommitté för de återvändande själarna. Varje element på altaret har en specifik symbolisk funktion:

Jag lovar, på heder och samvete, glasen med vatten, tequila, whiskey eller mezcal minskar i glasen under varje natt altaret står uppställt.

Festmat för de avlidna

De viktigaste offergåvorna är mat och dryck. På altaret placeras traditionella festrätter sida vid sida med den avlidnes mest älskade laster:

• Pan de Muerto (De dödas bröd): Ett sött bröd som symboliserar den avlidnes ben och skalle, och som därmed representerar livets kretslopp.
• Calaveras de Azúcar (Sockerskallar): Färggranna skallar som symboliserar dödens sötma och att döden är en naturlig del av livet.
• Mole och tamales: Komplexa festrätter som signalerar en högtid utöver det vanliga.

De personliga favoriterna

Det som gör altaret unikt är det hyperpersonliga i offergåvorna. På altaret blir Paz’ ord synliga i de små detaljerna: en flaska tequila till en svärmor, en bit choklad till ett barnbarn eller en enkel kopp kaffe till en far. Tanken är att de döda ska få njuta av doften och essensen av precis det de uppskattade mest i livet. Genom att tillreda och duka upp de avlidnas favoriträtter bekräftar de levande att banden aldrig bryts och att deras älskade är välkomna hem till festen igen.

De levandes bankett

Själarna tros konsumera matens ”essens” eller doft. De levande äter därför en festmåltid bestående av samma rätter – nylagade och i stora mängder – för att dela festen. Familjer samlas för att äta pozole, tamales och mole.

Populära drycker inkluderar de varma, tjocka majsbaserade dryckerna atole och champurrado (som är atole med choklad), vilka intas tillsammans med Pan de Muerto under hela högtiden.

Regionala skillnader: Från gravfest till rena ben

Traditionerna skiljer sig markant åt i landet och ger unika uttryck för minnet och omsorgen om de döda.

Michoacán: Musik och öl vid graven

I Michoacán, särskilt i Purépecha-samhällen runt Pátzcuarosjön, är velación (nattvaka) vid gravarna central. Regionen är en av de mest traditionella och behåller ritualer som sträcker sig tillbaka till Purépecha-folkets rötter.

Vid besök på förfädernas begravningsplatser i Michoacáns landsbygd kan man uppleva högtiden på nära håll. Där transformeras kyrkogården till en levande festplats. I byarna används gravarna och kryptorna rentav som bord där mat, blommor, ljus, öl och vin dukas upp. Musiker spelar mariachi-låtar och den levande festen pågår hela natten.

Denna plats blir en spegel av livet: vid de äldre gravarna där släktingarna firats under många år är stämningen glad och högljudd. Samtidigt är kontrasten tydlig vid nyligen bortgångnas vilorum. Där är stämningen tyngre, präglad av färsk sorg, men kärleken, minnena, musiken och ölen finns där också. Det är här, på kyrkogården, som sorg och firande existerar sida vid sida.

Yucatán: Hanal Pixán och mucbipollon

På Yucatánhalvön kallas högtiden Hanal Pixán (som betyder ”mat för själen” på mayaspråket). Här är den centrala rätten Mucbipollo, som lokalt kallas Pib. Det är en stor, paj-liknande tamal fylld med kyckling eller fläsk och kryddad med achiote (annatto). Traditionellt bakas Pib i en pib – en grop i marken som fungerar som en underjordisk ugn. Denna tillagningsmetod skapar en rituell koppling till de döda och underjorden.

Campeche: Benrengöring som omsorg

I delar av Yucatán och delstaten Campeche, framför allt i byn Pomuch, utövas traditionen Choo Ba’ak (benerengöring). Familjer plockar varsamt fram benen från sina släktingar efter en tids begravning. Dessa rengörs noggrant och dammas av och får sedan ”delta” i festligheterna i en öppen låda, där de tar emot dofterna från altarets mat. Det är en slående, intim handling av omsorg som visar på en helt annan syn på döden och kvarlevorna.

Fakta: Maten i Día de Muertos

En tid för reflexion

När jag först mötte Día de Muertos kändes det främmande, nästan överväldigande. Idag framstår det som självklart: att hedra de döda genom att laga deras favoriträtter, tända ljus och samlas kring samma bord. Det är inte bara en tradition, utan en påminnelse om att livet fortsätter i minnena, i smakerna och i gemenskapen.

Eller, i Paz’ odödliga ord: ”För invånaren i New York, Paris eller London uttalas aldrig ordet Döden – det bränner läpparna. Mexikanen däremot umgås med det, smeker det, sover med det, firar det; det är ett av hans älsklingsspel och hans mest bestående kärlek.”

Henric

Kock och grundare av Mexicankitchen.se. Bosatt i Mexiko och har erfarenhet från att driva restaurang i såväl Indien som Mexiko.