Mexikanskt öl – Håller Corona på att förlora kronan?

Det var när jag stod och skurade disken, törstig och utan öl i kylen, som tanken slog mig: Håller Corona på att förlora kronan? Den mexikanska ölscenen har länge dominerats av två utlandsägda giganter, men plötsligt ser man mikrobryggda rebellflaskor tränga sig in på hyllorna. Med ett veckolångt besök i Mexico City runt hörnet var det dags att ta tempen på landets ölscen – från massproducerade ikoner till de små, lokala smaksensationerna.

Bryggd i Mexiko, ägd i världen – identitetens pris

Mexiko har två stora ölhus: Grupo Modelo och Cuauhtémoc Moctezuma. Tillsammans står de för merparten av landets ölproduktion, och nästan all export. Lite som Spendrups och Pripps i Sverige, eller Carlsberg och Tuborg i Danmark — två jättar som dominerar marknaden, men med olika historia, stil och ägarskap. Dessa två brygghus bildar något som inte kan beskrivas som något annat än ett oligopol eller duopol.

Grupo Modelo – från Mexico City till global jätte

2013 köptes Grupo Modelo av belgisk-brasilianska AB InBev, världens största bryggerikoncern med över 500 varumärken i portföljen. Det innebär att Corona numera är syskon med Budweiser, Stella Artois och Michelob Ultra inom AB InBev.

AB InBev kontrollerar runt 55–60 % av den mexikanska marknaden, vilket gör dem till den dominerande aktören.

Cuauhtémoc Moctezuma – Monterreys stolthet

Cuauhtémoc Moctezuma har sina rötter i Monterrey 1890. Märken som Tecate, Sol, Indio och Bohemia kommer härifrån.

2010 blev bryggeriet en del av nederländska Heineken International, som har över 165 bryggerier i 70 länder och en portfölj med Amstel, Desperados, Affligem och Dos Equis.

Medan AB InBev dominerar med runt 55–60 % är Cuauhtémoc Moctezuma en stark tvåa på knappt 40 % av marknaden.

Ett järngrepp om marknaden

Det är alltså inte längre mexikanska händer som styr Mexikos öl. Det är belgiska och nederländska koncerner som sätter tonen — både i smak, distribution och marknadsföring. Det innebär att det järngrepp dessa enorma konglomerat har enbart ger spelutrymme för en handfull procent för övriga aktörer, här finner vi inhemska mikrobryggerier och import av specialöl.

Men spelar det någon roll? För många konsumenter är smaken viktigare än ägarskapet. Corona smakar fortfarande som Corona. Tecate Light är fortfarande sval i Yucatán. Men det finns en växande diskussion om hur internationellt ägande påverkar den mexikanska självkänslan och kulturella identiteten — särskilt när det gäller smakprofil, förpackning och ritualer.

Kungen av mexikanskt öl

Corona Extra är världens mest sålda mexikanska öl. Den genomskinliga flaskan, limeklyftan i halsen, och strandkänslan har blivit en global ikon. Modelo Especial är inte långt efter — särskilt i USA, där den har seglat upp som en av de mest populära importölen.

Men deras framgångar utomlands har ett pris. På hemmaplan konkurrerar de med Tecate, Indio och Sol — öl som ofta är billigare, mer folkliga, och mer anpassade till klimatet. Corona är festlig, men inte nödvändigtvis vardaglig. Modelo Especial är elegant, men kanske inte den man delar på en plaststol i skuggan.

Smakprofilen är lätt, ofta runt 4.5–4.7 %, med en ren maltighet och låg beska. Det är öl som ska drickas kall, snabbt, och gärna med lime och en gnutta salt. Serveringsritualen är lika viktig som innehållet.

Smakens status – när europeisk öl blir mexikansk lyx

När Grupo Modelo och Cuauhtémoc Moctezuma blev delar av AB InBev respektive Heineken International, förändrades inte bara ägarskapet — utan också vilka öl som syns på hyllorna, i barerna och på reklampelarna. Med det globala nätverket kom en ny smakpalett, ofta med europeisk profil och premiumimage. Märken som tidigare bara fanns på flygplatser eller i importbutiker började dyka upp i vanliga mexikanska barer, ofta med en aura av “sofistikering”.

Heineken México har introducerat:

• Heineken Silver
• Amstel
• Affligem
• Dos Equis (ursprungligen mexikansk, men nu med europeisk branding)

Grupo Modelo / AB InBev har tagit in:

• Budweiser
• Bud Light
• Stella Artois
• Beck’s
• Michelob Ultra

Dessa öl marknadsförs ofta som “lite finare” — med eleganta etiketter, högre pris och kampanjer riktade mot urbana, medelklassiga konsumenter. Det är en smakförskjutning som inte bara påverkar vad folk dricker, utan hur de uppfattar sina egna val. En Corona blir folklig. En Stella blir sofistikerad. Och i den förskjutningen finns en tyst hierarki.

Distrubition som maktmedel

Men makten stannar inte vid smak. I många fall är det distributionslogiken som avgör vad som säljs — inte konsumentens preferens. Många barer och restauranger, särskilt i billigare eller folkliga segment, förbinder sig att bara köpa öl från ett av de två stora ölhusen. Det sker genom avtal där bryggeriet bidrar med möbler, kylar, parasoller — och ibland till och med själva alkohollicensen, vilket gör att restaurangägaren slipper både kostnad och byråkrati.

Dominans genom inlåsning

Det låter som sponsring, men fungerar som exklusivitetslåsning. En bar som får sin licens från Heineken México säljer inte Corona. En restaurang som får sina bord från AB InBev har bara Corona, Modelo Especial och Victoria på menyn. Det är en tyst struktur som formar vad som är tillgängligt, vad som är synligt, och vad som är möjligt att välja.

När smak blir status och distribution blir kontroll, då är det inte längre bara öl vi pratar om. Det är identitet, tillgång och makt — tappat på flaska.

Styrka och själ – när alkoholhalten berättar mer än bara procent

Mexikansk öl är sällan stark. De flesta ligger runt 4,5–4,7 %, ibland upp mot 5 % om man sträcker sig bortom de folkliga favoriterna. Jämfört med Sverige, där många lager landar på 5,2–5,6 %, är det en märkbar skillnad — och inte bara i siffror. Det handlar om klimat, konsumtionsrytm och social funktion. I Yucatán, till exempel, är det inte ovanligt att dricka Tecate Light (3,9 %) under hela dagen. Den håller törsten borta, men låter dig behålla skärpan. Det är öl som följer med, inte stjäl fokus.

Men så kom Tecate Titanium — en öl med 5.5 % alkohol, lanserad 2013 som ett slags mexikanskt svar på den europeiska styrketrenden. Den slog aldrig riktigt igenom. Kanske var den för stark för klimatet, för tung för rytmen, eller för långt från den vardagliga ritualen. Den försvann — men nu, 2025, är den tillbaka som limited edition, med samma smakprofil: malt, karamell, lite fruktighet. Ett test? Ett nostalgiskt återbesök? Eller ett försök att hitta en ny balans mellan lokal smak och internationell marknad?

Ny världsstandard för alkohol?

Det är svårt att inte spekulera. Tecate ägs numera av Heineken, och det är inte orimligt att tänka att en högre alkoholhalt kan vara ett sätt att standardisera produktionen för export, slippa brygga olika versioner för olika marknader. Det är effektivt. Men det väcker också frågan: Vad händer med den mexikanska själen när ölen börjar smaka mer som Rotterdam än Monterrey?

Alkoholhalten är inte bara en teknisk uppgift på etiketten. Den är en spegel av klimat, kultur och konsumtionsfilosofi. Och ibland är det just i de där extra procenten som man ser var ölen kommer ifrån — och vart den är på väg.

Öl som rytm – Tecate Light i Yucatán

I Yucatán är öl inte en belöning efter dagen – den är en del av den. Tecate Light med sina 3,9 % är inte bara lätt i kroppen, den är lätt i livet.

• Låg alkoholhalt = sval törstsläckare hela dagen
• Socialt accepterad vardagsöl
• Finns i 355 ml aluminiumburk och 1,2 liter glasflaska
• Klimatanpassad konsumtion snarare än festmarkör

Mikrobryggeriernas uppsving – smakrevolutionen

Om de två jättarna kontrollerar 97% av den mexikanska ölmarknaden, vad händer på de återstående 3 procenten? Svaret är: en revolution.

De oberoende mikrobryggerierna, cervecerías artesanales, har påbörjat en smakresa som utmanar allt vad Corona och Tecate står för. Även om 3% kan låta försvinnande lite, har denna nisch vuxit till en betydande marknad. Bara under 2024 uppskattades den mexikanska hantverksölsmarknaden vara värd 2,1 miljarder dollar, med en förväntad årlig tillväxt på nästan 9% fram till 2033.

Det är en rörelse som bubblar från Baja California i norr till Oaxaca i söder, med epicentrum i storstäder som Mexico City, Guadalajara och Monterrey. Även här i Yucatans huvudstad, Merida, har vi under de senaste åren sett ett rejält uppsving – vissa lokala bryggerier når supermarkethyllorna, medan andra enbart serverar i egna barer och restauranger.

Pionjärerna som tog strid

Detta uppsving har dock inte kommit gratis, vilket situationen i Merida tydligt visar. Problemet med distribution och inlåsta licensavtal är långt ifrån löst. De flesta vanliga barer och restauranger säljer fortfarande bara öl från ett av de två stora ölhusens utbud. Vill du dricka något annat får du gå till en, förvisso växande, skara specialbarer och restauranger som mödosamt – och ofta kostsamt – försöker bryta sig ur duopolet.

Det krävdes pionjärer som Minerva (från Guadalajara) och Primus (från Mexico City) för att bokstavligen ta strid. De drev en juridisk process mot jättarna för att luckra upp distributionsmonopolet, vilket har hjälpt till att öppna dörren för andra. Idag är Minerva ett av de mest respekterade och populära craft-märkena i landet. Detta bekräftas av föreståndarinnan på en craft beer-bar i Mexico City, som berättar att de ser ett stadigt ökande intresse för den alternativa bryggscenen där just Minerva är ett återkommande favoritval.

Utöver pionjärerna växer en rad viktiga oberoende bryggerier fram och utmanar med regional styrka. Här märks bland annat Insurgente (Tijuana), Cervecería Dos Aves (San Miguel de Allende), Tempus (Querétaro) och Sierra Madre (Monterrey). I den turisttäta delstaten Quintana Roo har även märken som Cervecería Tulum blivit synliga och populära, vilket visar att rörelsen sprider sig även till områden som domineras av internationell turism.

Från ljus lager till chili-stout

Men vad är det då som driver denna revolution? Smak. Medan duopolet fokuserar på ljus lager, experimenterar mikrobryggerierna vilt med allt från lokala frukter som hibiskus (jamaica, vanlig i såväl cocktails som smaksättning i uppfriskande vatten) till kaffe och kakao.

Under vårt besök i Mexico City hittade vi en av dessa dolda pärlor. Baren låg väl dold på andra våningen, på en skumt belyst sidogata i centro – nästan utan skyltning. Kanske var det bäst så, för den lilla lokalen hade knappt plats för fler än sina stamkunder. Men atmosfären var omedelbart välkomnande; du kände dig lika hemma som i baren Cheers. I denna enkla, dolda miljö var valmöjligheterna enorma: hantverksöl från hela Mexiko och världen, hantverksmescal, och rustik hemlagad mat.

I denna intima miljö blev servitrisens favorit snabbt vår: en Pale Ale från Vaquita Marina. Den hade precis den fruktighet man är van vid från moderna europeiska och amerikanska IPAs, men med en betydligt lägre och rundare bitterhet. Det är en profil som passar perfekt i ett varmare klimat, där en alltför aggressiv beska kan bli överväldigande. Kombinationen av det breda utbudet och den personliga servicen visar att craft beer handlar om mer än bara törst – det är en upplevelse från hjärta till hjärta.

Men bara för att stora delar av Mexiko är varmt innebär det inte att det saknas en marknad för mörkare öl. ”Stout och Mexikansk stout är populärt kalla vinterkvällar i Mexico City,” förklarar barföreståndaren. Detta gäller även i landets norra delar, där temperaturerna ofta landar runt nollan under vintern.

Vi testade ett par ”Mexican Imperial Stout” på runt 9,3% – en alkoholhalt som bättre passar den kalla årstiden. Det var kraftfulla öl med tydliga toner av rökig chili och choklad, en kombination djupt rotad i Mexikos kulinariska själ sedan urminnes tider.

En ny grundpelare?

Är detta då bara en övergående trend eller en ny grundpelare i mexikansk ölkultur? Med en marknad värd miljarder och en stark, ihållande tillväxt är det svårt att se det som enbart en trend. Intresset för lokalproducerat, högkvalitativt och smakrikt öl är här för att stanna.

Som en intressant parentes börjar även hidromiel (mjöd) dyka upp på rekommendationstavlorna, vilket visar att hela den alternativa dryckesscenen växer.

Men det största hotet mot revolutionen är kanske inte konkurrensen, utan uppköp. Jättarnas strategi har blivit att förvärva de hantverksbryggerier som blir för framgångsrika. Grupo Modelo (AB InBev) har redan köpt upp kända namn som Cucapá och Bocanegra. Den verkliga kampen för de oberoende bryggarna handlar därför inte längre bara om att vinna smaklökar, utan om att behålla sin självständighet.

Flaskstorlekar – en mexikansk ölgrammatik

I Mexiko är flaskstorleken inte bara en teknisk detalj – det är en social kod. En 355 ml mediana är vardagsformatet: lagom för en paus, en ceviche, eller en snabb svalka i värmen. 410 ml latón ger lite extra tid, kanske för en långsam eftermiddag eller en promenad hem från marknaden. Och när det är dags att dela, då kommer caguamón (940 ml) eller caguama (1.2 liter) in i bilden – ofta i returglas, ibland med ritualkänsla.

Burkarna på 710 ml är ovanliga men existerar, särskilt för micheladas eller specialutgåvor. De är ölens motsvarighet till en “solo para llevar”-middag: stor, kall, och redo att drickas direkt ur kylen. Corona, Tecate och Indio finns alla i 1.2-litersflaskor, medan Modelo Especial oftast maxar vid 1 liter. Och även om PET-flaskor förekommer för vissa lågprisöl, är de sällsynta för de stora märkena – burk och glas dominerar.

Men vilken förpackning dominerar egentligen? Trots burkens bekvämlighet och ökade popularitet globalt, har den mexikanska flaskan återtagit tronen. Fram till 2022 dominerade aluminiumburken marknaden värdemässigt, men under 2023 och 2024 har glasflaskan gått om. Flaskan beräknades 2024 stå för det högsta försäljningsvärdet. Detta skifte kan kopplas till konsumenternas starka association av glas med traditionella märken, samt hantverksölsrörelsens preferens för flaskor, vilket driver upp det totala värdet för flasksegmentet.

I Mexiko är det inte bara vad du dricker – det är hur mycket, hur snabbt, och med vem. Volymen berättar en historia, och ibland är det just den som gör ölen minnesvärd.

Mexikos populära öldrinkar – mer än en limeklyfta i coronan

I Mexiko är öl inte alltid slutprodukten — ibland är den basen för något större. Micheladas och Ojo Rojo är två av landets mest populära öldrinkar, och de säger mycket om smak, rytm och ritual.

En Michelada är en kryddig cocktail där öl blandas med limejuice, tajín, chamoy, Worcestershire, Tabasco och ibland Clamato. Den är svalkande, social och anpassningsbar — lika hemma på en strand som på en takterrass. En Ojo Rojo går ett steg längre, med mer Clamato, ibland sellerisalt, och en känsla av att man dricker en Bloody Mary med öl istället för vodka. Ibland pyntas drinken, som på bilden, med allt från torkat kött, räkor och godis! Givetvis med en kant med chili!

Det är drycker som förlänger samtalet, sänker alkoholhalten och höjer stämningen. Och de visar att mexikansk ölkultur är mer än bara volym och varumärke — den är smak, samspel och improvisation.

📎 Recept på Michelada och Ojo Rojo kommer snart – håll utkik här på Mexicankitchen.se..

Framtiden – smak, identitet och ägarskap

Från att ha stått på disken med en ljus lager i handen, till att analysera duopolets grepp och mikrobryggeriernas smakrevolution, har vi sett att den mexikanska ölscenen befinner sig i ett spännande skede. Frågan är inte bara vad mexikanerna dricker, utan varför – och vem som egentligen äger drycken.

Men kampen om den mexikanska dryckesidentiteten handlar inte bara om öl. Parallellt med mikrobryggeriernas uppsving sker en tyst ”hämnd” från historien: Pulque. Denna fermenterade dryck från agave, med rötter i aztekiska ceremonier, var nästan utrotad av de stora bryggerierna under tidigt 1900-tal. Idag ser vi en explosion av pulquerior, särskilt i Mexico City och centrala Mexiko. Dessa barer, som i vissa fall frekventerades av revolutionärer, bygger en ny revolution på hantverksölets baksida. Pulque – som inte kan transporteras eller massproduceras som öl – är duopolets naturliga motkraft; en dryck rotad i lokal jord, hantverk och kultur.

Låt oss titta på de tre avgörande frågorna som kommer att definiera framtiden för cerveza mexicana.

Kommer mikrobryggerierna att ta mark?

Ja, men långsamt och i nischer. Med en förväntad årlig tillväxt på nästan 9% kommer den oberoende hantverksölen att fortsätta expandera och bli en starkare ekonomisk kraft.

De kommer att fortsätta dominera inom segmenten smak och innovation, och erbjuda en palett från lågbitter Pale Ale som Vaquita Marina till kryddiga Imperial Stouts. Den största tillväxten kommer dock att ske i specialiserade kanaler: på craft beer-barer, i high-end restauranger och bland den unga, köpstarka medelklassen i storstäderna. Så länge duopolet håller sitt järngrepp om distributionen på den breda massmarknaden, kommer hantverksölen att förbli en nisch – en mycket välsmakande nisch.

Kommer konsumenterna att bry sig om ägarskap?

I viss mån. Detta är en hjärtefråga för många bryggare för många bryggare sedan de traditionella varumärkena blivit globala jättars egendom.

För den genomsnittliga konsumenten är pris och tillgänglighet fortfarande viktigast. Men för den växande skaran av medvetna dryckesentusiaster som flockas till cervecerías artesanales, spelar lokal identitet och oberoende roll. Dessa konsumenter väljer medvetet bort multinationella märken för att stödja den ”mexikanska ölrevolutionen”. Den verkliga utmaningen ligger i det vi ser på små restauranger och barer över hela Mexiko: att göra valet av en oberoende öl lika enkelt som att välja en Tecate.

Kommer Corona att behålla sin krona?

Ja, men inte i alla sammanhang. Corona är Mexikos i särklass mest ikoniska och exporterade varumärke. Dess globala status och den massiva distributionskraften från AB InBev garanterar att den kommer att förbli en gigant på både hemma- och exportmarknaden.

Men dess krona är inte längre oklanderlig. På hemmamarknaden utmanas den inte bara av Tecate och de andra traditionella massmärkena, utan också av den ständigt närvarande risken för uppköp av framgångsrika uppstickare. Varje gång Grupo Modelo köper ett märke som Cucapá eller Bocanegra är det ett erkännande av att de behöver köpa sig till den smakinnovation som Corona själv saknar.

På den amerikanska marknaden har däremot en förändring skett de senaste åren: här har Modelo Especial gått om Corona som mest sålda märke. För ägaren AB InBev är det kanske snarare ett angenämt problem att två av deras egna varumärken slåss om förstaplatsen.

I slutändan handlar Mexikos ölframtid om en dragkamp: mellan den globala volymen och den lokala smaken; mellan den bekväma lagern, det spännande hantverket och den historiska pulquen. Det är en kamp som kommer att fortsätta att göra den mexikanska dryckesscenen till en av världens mest dynamiska och intressanta att följa.

Slutligen – vad häller jag själv i glaset?

Vilka öl dricker då jag? Det syns ofta i mina recept här på sajten (jag gillar det mesta), men eftersom craft beer fortfarande är en dyr lyx som med andakt avnjuts vid livets bättre tillfällen, blir det till vardags oftare något från de stora brygghusen. På stranden är det aldrig fel med en Corona för att släcka törsten, men i övriga fall föredrar jag något med lite mer djup utan att bli för tungt. En Victoria från Modelo, en Indio från Moctezuma eller varför inte en Bohemia clara – en ljus pilsner med lätt bitterhet – fungerar utmärkt. Grundregeln är enkel: ju varmare och fuktigare klimat, desto ljusare öl.

Och vad tycker jag då om öldrinkarna, Micheladas? Det är verkligen en smak och en företeelse som måste växa fram. Första gången jag testade trodde jag nästan att de skojade med mig – öl med lime, kryddor och Clamato? Men nu är det något jag ser fram emot, särskilt till en söndagsbrunch laddad med seafood och gott sällskap. Att den dessutom anses vara en bra bakiskur… ja, det får vi nog se som bekräftat vid det här laget.

Henric

Kock och grundare av Mexicankitchen.se. Bosatt i Mexiko och har erfarenhet från att driva restaurang i såväl Indien som Mexiko.